Inskolning

Många nya intryck…

Vi har börjat skola in Lilla E på förskola. Jag tycker inte om det. Första dagen lyckades en av pedagogerna få mig att lämna henne och sitta utanför avdelningen där jag hörde henne skrika nästan hela tiden (ungefär en kvart). Det kom så oväntat så jag bara fann mig i vad hon sa och gjorde så. På något sätt tror man ju att de som jobbar där vet bäst. Jag satt där utanför och ville inget hellre än att gå in och trösta stackars liten, men så tänkte jag att ”då tycker hon nog bara att jag förstör allt”, så jag väntade snällt tills hon öppnade dörren och bad mig komma in. Senare sa hon till och med att hon hade tänkt hämta mig tidigare, men hon kunde inte lämna pga de andra barnen.

Blir så himla ledsen och besviken på mig själv när jag tänker på det. Hade samma situation uppstått igen hade jag totalvägrat. Självklart blev Lilla E super-ledsen; hon kände ju varken barnen eller personal. Nu är hon på sin vakt varenda gång vi är där. Hon har stenkoll på oss och andas vi ens om att lämna henne får hon ett mindre utbrott (det räcker att personalen frågar oss när de tror att hon inte hör…).

Överhuvudtaget känns det väldigt flummigt alltihop. Jag hade nog väntat mig något slags möte innan, där vi kunde prata om hur det brukar fungera och även om vad vi föräldrar förväntade oss och vad vi trodde skulle passa vår lilla tjej bäst. Det har dock inte varit något sådant tillfälle, utan när vi har varit på plats har vi alltid varit mitt i verksamheten tillsammans med alla de andra barnen. Jag är också skeptisk till att det är så många olika pedagoger hela tiden. Jag tänker att det måste vara väldigt svårt för Lilla E att hitta någon som hon kan få en bra anknytning till när det hela tiden växlar vilka som är där.

Tack och lov verkar de i alla fall snälla allesammans och särskilt en av kvinnorna gillar jag extra mycket. Hon verkar genuint intresserad av barn och har, som jag tycker, bra instinkter. Hon tränger sig inte på, men utstrålar lugn och finns där alltid på barnens sida (även de som kan vara stökiga och svåra att tycka om möter hon med kärlek). Tyvärr är det inte hon som har varit där mest…

Veckan som gått har jag varit på jobbet och maken har varit med Lilla E på förskolan en stund varje dag. Han har dock inte lämnat henne mer än att han gick på toaletten en gång (det var inte uppskattat). Idag hade pedagogen som jobbade (samma som skickade ut mig första dagen) nämnt något om att det kanske var dags att lämna henne en stund snart. Maken hade i alla fall bestämt svarat: ”inte förrän nästa vecka”, vilket glädjer mig. Jag vill verkligen ge henne den tid hon behöver – jobbet får liksom lösa sig på något vis. Jag köper inte det där med att ”vissa ungar skriker hela dagarna första två veckorna”. Då tror jag faktiskt inte att de är redo att bli lämnade.

Imorgon och på lördag är vi i alla fall lediga från förskolan. På söndag åker jag och Lilla E dit (kanske följer maken också med, det har vi inte pratat om) och förhoppningsvis kan hon snart börja känna sig bättre till mods när hon är där.

Som ett litet tillägg kan jag ju nämna att nästan varje dag på förskolan träffar vi en riktigt snäll tvååring. Hon verkar hur lugn som helst och låter Lilla E ta hennes saker utan att bli ens det minsta irriterad. BFF?

Ps. Jag vill verkligen blogga mer, men prioriterar tid vid datorn typ sist nu mera, så då blir det sällan. Surfplatta är dock inköpt, så vem vet…